Dagarna går, liksom vår väntan, och jag känner att jag lever i ett undantagstillstånd, i ett vakum eller i någon slags karantän. I väntan på att kunna leva igen som en vanlig människa. Jag är vimmelkantig och övermannad av känslor som tar mig i besittning, de äger mig: Rädslan. Sorgen. Hoppet. Ilskan. Tacksamheten. Tillförsikten. De kommer alla att äga mig tills jag får beskedet, det fuktansvärda eller det fantastiska. Jag kan inte göra någonting åt det, för det är så det är. Jag kan bara vänta till testdagen. Eller blödardagen som hittills kommit någon vecka tidigare vid våra tidigare misslyckade försök, den kommer om sex dagar – om den kommer. Jag hoppas slippa den dagen men jag har accepterat att det kan bli så, även om det i så fall kommer att göra ont.
Det är svårare än jag kunnat föreställa mig, ibland outhärdligt, men jag, vi, kommer på något sätt att ta oss genom detta, och gå vidare, med eller utan växande embryon i magen.
