Väntan är över, tyvärr kom det en blödning på dag 12, ungefär samma dag som våra tidigare misslyckade ivf. Det gör förstås ont för oss båda. Jag läser på en del bloggar och chatsidor att det finns en chans att vi ändå kan vara gravida, särskilt som vi fick två embryon, men efter våra tidigare erfarenheter vågar jag inte hoppas. Det är nog helt enkelt kört för oss – vi får aldrig biologiska barn. Men barn ska vi i alla fall få, vi är mitt inne i adoptionsutredningen, och det ger oss en mening. Jag vill så gärna bli pappa och jag hoppas att vi inom en inte allt för avlägsen framtid kan få ta emot en eller två kottar som behöver kärleksfulla föräldrar som är beredda att satsa allt för att ge dem en bra uppväxt och ett fint hem.
Ändå känns det sorgligt att jag aldrig får se min frus anletsdrag hos mina barn, men sorgen kommer förstås att minska med tiden, och efter en tid kommer jag nog inte reflektera över om dom är våra biologiskt eller inte – jag är helt enkelt deras pappa, och min fru är deras mamma. Vi blir ändå en familj.