Först nu har jag orkat börja skriva igen efter allt vi gått igenom, och även om det till slut blev bebislycka, är jag långtifrån återhämtad. Men jag njuter varje dag av mina små tjejer, och är så glad att det blev två. De var värda att vänta på.

Dubbelt så mycket jobb men dubbel glädje.

Det är svårare än jag kunnat föreställa mig, ibland outhärdligt, men jag, vi, kommer på något sätt att ta oss genom detta, och gå vidare, med eller utan växande embryon i magen.

Ständigt spänd och på min vakt, hypernervös men försöker att inte tänka – misslyckas givetvis. Gör inget bra jobb, kan inte koncentrera mig, rädslan hela tiden närvarande, rädslan att misslyckas, rädslan att hoppas och straffas för det, dagen närmar sig men det är långt kvar.

Det måste finnas ett liv efter IVF – med eller utan bebis. Helst med förstås, det vore fantastiskt, men alla får inte den förmånen, och vi kanske hör till dem. Eller kanske inte. Det är bara väntan som kan ge svaret.

Jag har lärt mig hur mycket som helst – men inte blivit ett uns klokare. Det jag kommit fram till är hur jag än räknar med sannolikheter och statistik, och hur jag än hjälper till, genom att avstå från kaffe, motionera och äta olika kosttillskott, handlar det till syvende og sidst om ödet, eller att vi har tur helt enkelt. Vi måste hitta ett ägg och en spermie som kan bilda ett embryo, som inte bara ser bra ut på utsidan, utan också är det inuti i alla sina kromosomdelar. Vi är utelämnade åt naturen, eller Gud om man är religiös, och det har det goda med sig att man blir väldigt ödmjuk.

Så vad gör jag? Jag kämpar med att övervinna tvånget att googla och fortsätter att säga nej till kaffe, äter lite nyttigare, motionerar en aning och försöker fokusera på det liv som faktiskt pågår medan jag är upptagen av att försöka bli pappa, för att slutligen överlämna  mig till naturen, ödet, turen eller Gud, och bara hoppas.

Hittills har vi mest mötts av undanglidande kommentarer, tystnad och nollställda ansiktsuttryck när vi ställer de högst rimliga frågorna: Vad kan vi göra för att förbättra våra chanser? Vad beror våra problem på?

Eller om vi har fräckheten att komma med egna önskemål som att sätta in två embryon, be om  en mikroinjektion av en spermie, kromosomanalys, blastocystodling eller attached hatching.

Antingen möts vi av total tystnad. Eller kommentarer i stil med: Du ska inte hålla på och googla på Internet.

Nej, kanske inte men vad ska jag göra när ni inte besvarar våra frågor?

IVF-läkarna saknar djupare förståelse för vilken makt de har över barnlösas liv och, framför allt, hur de ska hantera den makten. Att de måste besvara frågor, ta sig tid, diskutera, lyssna och reflektera.

Men kanske är det som så: att vara en bra läkare är inte samma sak som att vara en god doktor.

Hur ska jag förhålla mig till hoppet? Jag vet inte. Jag vill hoppas och tro men jag vill inte lura mig själv, och inte heller göra mig mer illa än nödvändigt.

Det är så många funderingar och tankar. Ska jag sluta dricka kaffe? Äta folsyra? Träna yoga? Gör det mina spermier bättre? Om det nu är något fel på mina spermier. För jag, vi, lever i ovisshet, vi vet inte varför vi inte får någon bebis. Oförklarlig barnlöshet. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring.

Och alla behandlingar och undersökningar. Kromosomanalys. Attached Hatching. Blastocystodling. Akupunktur. Mikroinjektion.

Hur lätt är det inte att gå vilse? Jag läste på någon blogg att det kan hjälpa om kvinnan tar barnalbyl. Den ska hjälpa blodflödet runt livmodern och öka chansen för en lyckad implantering av embryot.

Alla dessa halmstrån suger musten ur mig.

Vi gör vad vi kan – och vad vi orkar. Det är ett faktum att vi ska göra en ny IVF. Nummer tre.

Just nu har jag inte mycket hopp, känner mig mest tom och håglös, det trycker över bröstet, och tårarna pressar på bakom ögongloberna, men jag måste gå vidare och mobilisera energi.

Kanske kommer jag rent av att våga hoppas när det blir dags – ett litet undanskymt hopp som jag kan gömma någonstans i mitt inre och ha alldeles för mig själv.

Sorgen vilar fortfarande tung men den har mjuknat och river inte lika hårt i bröstet. Hoppet är mindre än någonsin. Kanske är det lika bra. På ett sätt är det skönt att släppa hoppet. Acceptera även om det gör ont, för det gör ondare att inte acceptera det som är ett faktum.

Ändå har vi ett litet hopp någonstans och därför planerar vi för ytterligare två försök men jag vet inte om vi orkar fler. Det blir tyngre för varje tillfälle, och jag känner inget stöd från vår IVF-klinik, snarare tvärtom. Jag känner mig motarbetad och ifrågasatt. Vi har redan betalat för ytterligare ett försök på den kliniken och det ska vi genomföra men sedan, om det inte fungerar, går vi någon annanstans, utomlands. Min fru har goda kontakter i sitt hemland, där vi kan få mer inflytande över behandlingen, så om det blir en fjärde IVF blir det där. Det känns som om vi snart har spelat ut alla våra kort och det gör mig så otroligt sorgsen. Ändå känns det på ett sätt också skönt att vi börjar sätta upp en bortre gräns för hur länge vi ska hålla på och kämpa.

Häromdagen fick vi en kallelse från familjerätten i vår kommun. Vi ska påbörja en adoptionsutredning. Det känns så overkligt att vi har kommit hit, att vår verklighet kan bli utan biologiska barn. Jag är tacksam över möjligheten att få adoptera men jag har långt kvar innan jag kan säga: ”Jag är glad att det blev så här. Jag har lärt mig mycket under den här processen.”

Så känner jag inte ännu men något inom mig säger mig att jag kanske kan känna så, i alla fall delvis, i framtiden, och visst vet jag att jag kommer att älska ett adopterat barn, om det blir så, och att han eller hon, till slut kommer ha samma självklara ställning i vårt hem och våra hjärtan som om de var våra biologiska barn.

Vi har precis misslyckats med vår andra ivf. Sorgen och rädslan växer för varje misslyckat försök. Vi komer allt närmare ett avgörande, den punkt där vi måste acceptera att vi aldrig får biologiska barn, och för mig, att jag inte blir den pappa jag alltid har velat bli. Fortfarande finns ett teoretiskt och statistiskt hopp att vi ska kunna få barn, men statistik tröstar inte några dagar efter ett konstaterat misslyckande, och varje gång ökar stressen och de psykiska påfrestningarna. Hur många gånger till orkar vi? Jag vet inte. Vi har betalat för ytterligare en ivf och vill sätta in två embryon denna gång. Hittils har vi blivit nekade detta på grund av risken för tvillingfödsel. För mig är argumentet absurt. Vi vill ju ha barn och med alla misslyckanden hittills är risken betydligt större att vi inte får något barn alls än att vi skulle få tvillingar. Som om det skulle vara fel med tvillingar. Den ökade risken för handikapp är i princip försumbar och Socialstyrelsens och den svenska läkarkårens argument mot att sätta in två embryon är ett hån mot alla oss som i åratal kämpar, och många gånger betalar mycket pengar, för att få bli föräldrar. I många andra kulturer är läkarna betydligt mer förstående och generösa med att sätta in flera embryon. Den här njuggheten är svensk och ett uttryck för en myndighetskultur där allting ska kontrolleras och kvanitifieras även om priset är överkörda patienter som i högre utsträckning förblir barnlösa.

Jag hoppas på en debatt om detta ämne i framtiden. Vi behöver ta in influenser från andra länder  för att få en mer öppen och flexibel sjukvård i Sverige.